31 oktober

Nu har jag haft två dagar i sträck som varit jobbiga...

I onsdags fick vi brev hem där det stod " Till Dödsbo Adam Otter" och ja, ni kan ju föreställa er hur man känner sig då. Allt blir så påtagligt...

Och igår var vi hos kuratorn, det är visserligen skönt att få prata av sig men... alltid ett men...
Vi pratade om hur vi vill bli bemötta på jobbet, när vi nu ska tillbaka dit.
Micke har planer på att börja jobba halvtid hemifrån och det är jag glad för, att han kan jobba hemifrån för jag vet inte om jag orkar vara själv en dag, även om det bara är ett par timmar, inte än iallafall.
För min del så orkar jag knappt tänka på att gå tillbaka till jobbet, bara tanken gör att jag börjar gråta. Just nu förstår jag inte hur man nånsin ska kunna bete sig som vanligt.

28 oktober

Det är konstigt egentligen att dagarna går... Fast nån har blivit en ängel så går tiden som vanligt. Vi har inte gjort nånting idag och nu är det kväll. Jag förstår inte hur vi har fått tiden att gå...

Men det som känns positivt idag är att jag har inte gråtit nåt.
Jag har tänkt på Adam en hel del men jag har inte tänkt på de sista timmarna utan bara på de stunder då vi hade det mysigt. När jag kom dit på mornarna och ställde mig vid kuvösen och pratade, hur jag kunde se att han reagerade på min röst. Ibland såg det till och med ut som om han log mot mig...


Så det har i det stora hela varit en bra dag idag och jag hoppas att jag får fler såna här dagar.

26 oktober

Åhh va roligt vi har haft det idag! (ja jag är sarkastisk...)
Vi har kollat in Solna Kyrkogård tillsammans med mina föräldrar.
Det var jättejobbigt men nånting som måste göras så vi kan gå vidare.
Hur som helst så har vi bestämt oss för minneslund, ingen grav.
Vi tycker inte att ett spädbarn ska ligga i en grav...
Så vi ville kolla in Solnas minneslundar och kyrka och jag tror att vi har hittat nåt som kändes okej.
Imorrn ska vi ringa prästen igen och boka in ett nytt möte, den här gången ska våra föräldrar vara med. Vi kommer behöva deras hjälp under den här resan...
Det är så många saker som måste bestämmas innan vi kan begrava Adam men nu har vi iallafall bestämt minneslund och kyrka för begravningen. Datum är väl nästa steg.
Jag känner att jag vill ha begravningen inom en snar framtid, jag tror att det är lättare att gå vidare om vi har fixat allt det praktiska. Nu går man med det hängande över sig.

Det är svårt att ge uttryck för vad man känner och hur man mår...
Men man kan väl sammanfatta att den första veckan har jag mest gråtit och undrat hur man går vidare, hur man ska kunna lägga bakom sig att man har fött och förlorat en son, jag som alltid varit en väldigt positiv tjej vet inte riktigt hur jag ska bete mig längre. Om jag skrattar, blir Adam ledsen då? Eller kommer omgivningen tycka att jag verkar kall?

Idag har jag iallafall pratat med den första utomstående personen förutom familjen i telefon sen det här hände.
Ulle, min allra bästa vän sen långt tillbaka, ringde och jag klarade av att svara.
Det var tufft och första delen utav samtalet var mest bara gråt från oss båda. Men det var skönt att få prata med henne och jag hoppas att vi kan ses snart.

24 Oktober

Idag är en jobbig dag...

Det är en vecka sen Adam lämnade oss och jag har lite svårt att greppa att jag har haft en son... Ibland undrar jag om hela graviditeten var en dröm, att jag aldrig var gravid och fick en son. Men sen så tittar jag ner på min mage och ser det färska ärret som ännu inte riktigt har läkt och minns att jag faktist är förälder. Jag är förälder till en underbar son som inte finns kvar hos mig och jag tycker att allt är orättvist...


Vi har idag haft första mötet med prästen, tyvärr fick vi inte kvinnan som döpte Adam då hon är diakon och inte präst men det ska nog gå bra ändå.
Man har aldrig tänkt på hur man vill utforma en begravning för man trodde inte att man skulle behöva göra det, det kändes närmare att tänka på ett dop eller bröllop.
Men nu är vi här och ska bestämma kyrka eller kapell, kista eller kremering, begravning eller minneslund, sånger och allt annat skit som ska bestämmas. Det är inte roligt för fem öre och jag önskar att vi slapp.

23 Oktober

Först och främst vill jag och Micke tacka alla som har ringt/sms-at/mailat/skickat brev/skickat blommor, även om vi inte har svarat så är vi tacksamma att vi har såna härliga vänner som bryr sig... Nån dag så lovar vi att svara, vi har bara några hinder att komma över först.

Idag har vi varit hos kuratorn Katarina på Danderyds sjukhus. Dels hjälper hon oss med allt det praktiska som vi inte själva orkar ta tag i såsom föräldrapenning, försäkringar, faderskapspapper men vi pratar även mycket om hur vi mår och känner.
Det är mycket som rör sig i huvudet på oss båda, i mitt huvud är det mycket skuld och saknad.
Jag har dåligt samvete för jag borde ha spenderat mer tid hos Adam när han mådde bra.
Jag skulle ha tagit mer foton på oss tillsammans. Nu har jag mest bilder från Karolinska och det är egentligen inte så jag vill minnas honom. Jag vill minnas Adam som en liten rumpnisse, som på bilden ovan, innan han fick en massa kortison som gjorde att hela han svällde upp...
Jag saknar alla planer vi hade gjort upp för oss, allt vi skulle hitta på tillsammans som en familj.

Och jag saknar Adam något fruktansvärt.

...jag saknar min son...

Adams sjukdom

Vi vet att läkarna gjorde allt de kunde för att Adam skulle få en chans...
Adam fick en bakterie i tarmarna som heter Nek, oftast försvinner den utav sig självt men nu gjorde den inte det... Adams tarmar satt inte fast som de skulle, de hade vridit sig och på så sätt fick han Nek.
Men som sagt, läkarna gjorde verkligen allt. Tack Charlotte och P-J!
Vi fick testa en ny metod som inte är så beprövad men väl värt ett försök, man skickar in patienten i en tryckkammare för att på så sätt syresätta tarmarna och då kan man se vilka delar av tarmen som går att rädda.
På bilden håller de på att installera lilla Adam i tryckkammaren, där skulle han vara i 100 minuter tillsammans med läkare och sjuksköterskor.
Tyvärr så var Adams tarm inte så frisk som man hade hoppats på så det fanns inte så mycket att rädda...

Adams vackra hår

Det har gått tre dagar sen Adam lämnade oss...

Kommer aldrig glömma när han somnade in i min famn.

Det är svårt att tänka på de 11 bra dagar som vi fick ihop nu när man är så ledsen,

när jag fick hålla honom i famnen och känna hans värme.

Det är svårt att förstå hur man ska kunna gå vidare när ens barn har dött.

Älskade lilla Adam, du var så efterlängtad...

Varför fick vi bara ha dig till låns???

Adam

Var inte ledsen lilla mamma jag var tvungen att gå.

Den dagen hände det och då, orkade inte mitt hjärta slå.

Älskade pappa mitt liv blev så kort.

Ta hand om varandra, när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst.

Men lyssna till ert hjärta och ni hör min röst.

Jag finns inte bland er men jag finns ändå.

Jag hör era böner och jag älskar er så.

Karolinska sjukhuset

Fredagen den 17 oktober runt halv ett beslutas det att Adam ska lämna oss. Han är nu ett underbart änglabarn som vi alltid kommer att sakna...

Vet inte hur vi ska gå vidare...

Karolinska sjukhuset

Vi har blivit skickade till Karolinska för Proppen mår inte bra...
Läkarna finner att Proppen fått en infektion så de råder oss att ha ett dop snarast.
Vi bestämmer oss för namnet Adam och våra föräldrar skyndar sig till sjukhuset för att vara med...

Danderyds sjukhus

Idag har vi varit med och vägt och tvättat honom, han har nu gått upp till 957g. Vikken kille!

Danderyds sjukhus

Eftersom vi inte har bestämt namn än så får han heta:

Proppen

Danderyds sjukhus

Första bilden på familjen!

(Vi får dock inte använda blixt eftersom han är så känslig så bilden är lite suddig...)

Danderyds sjukhus

En jobbig natt, 13 veckor för tidigt och akut kejsarsnitt. Han är så liten... Vägde bara 895g när han kom ut.