Nu har jag haft två dagar i sträck som varit jobbiga...
I onsdags fick vi brev hem där det stod " Till Dödsbo Adam Otter" och ja, ni kan ju föreställa er hur man känner sig då. Allt blir så påtagligt...
Och igår var vi hos kuratorn, det är visserligen skönt att få prata av sig men... alltid ett men...
Vi pratade om hur vi vill bli bemötta på jobbet, när vi nu ska tillbaka dit.
Micke har planer på att börja jobba halvtid hemifrån och det är jag glad för, att han kan jobba hemifrån för jag vet inte om jag orkar vara själv en dag, även om det bara är ett par timmar, inte än iallafall.
För min del så orkar jag knappt tänka på att gå tillbaka till jobbet, bara tanken gör att jag börjar gråta. Just nu förstår jag inte hur man nånsin ska kunna bete sig som vanligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vad skönt att Micke kan jobba hemifrån!
Förstår att det känns tungt när du ska tillbaka men försök att inte tänka på det just nu, allt är ju fortfarande så färskt. Jag är övertygad om att det tids nog kommer att kännas lite bättre och lättare även om det är svårt att tro just nu. Sköt om er, stor kram U
Skicka en kommentar