Åhh va roligt vi har haft det idag! (ja jag är sarkastisk...)
Vi har kollat in Solna Kyrkogård tillsammans med mina föräldrar.
Det var jättejobbigt men nånting som måste göras så vi kan gå vidare.
Hur som helst så har vi bestämt oss för minneslund, ingen grav.
Vi tycker inte att ett spädbarn ska ligga i en grav...
Så vi ville kolla in Solnas minneslundar och kyrka och jag tror att vi har hittat nåt som kändes okej.
Imorrn ska vi ringa prästen igen och boka in ett nytt möte, den här gången ska våra föräldrar vara med. Vi kommer behöva deras hjälp under den här resan...
Det är så många saker som måste bestämmas innan vi kan begrava Adam men nu har vi iallafall bestämt minneslund och kyrka för begravningen. Datum är väl nästa steg.
Jag känner att jag vill ha begravningen inom en snar framtid, jag tror att det är lättare att gå vidare om vi har fixat allt det praktiska. Nu går man med det hängande över sig.
Det är svårt att ge uttryck för vad man känner och hur man mår...
Men man kan väl sammanfatta att den första veckan har jag mest gråtit och undrat hur man går vidare, hur man ska kunna lägga bakom sig att man har fött och förlorat en son, jag som alltid varit en väldigt positiv tjej vet inte riktigt hur jag ska bete mig längre. Om jag skrattar, blir Adam ledsen då? Eller kommer omgivningen tycka att jag verkar kall?
Idag har jag iallafall pratat med den första utomstående personen förutom familjen i telefon sen det här hände.
Ulle, min allra bästa vän sen långt tillbaka, ringde och jag klarade av att svara.
Det var tufft och första delen utav samtalet var mest bara gråt från oss båda. Men det var skönt att få prata med henne och jag hoppas att vi kan ses snart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Gumman, det var jätteskönt att höra din röst igår och jag är jätteglad att du orkade svara. Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete för att du kan skratta, snarare tvärtom. Var glad att du kan skratta trots att du mår som du gör och trots att allt är skit just nu och lång tid framöver. Även jag får/har dåligt samvete titt som tätt när Lova och Ludvig är hur galna som helst och man skriker sej hes och tårarna sprutar för att dom är jobbiga och inte lyssnar. Det är då man undrar hur man är funtad som kan bli så arg på två friska välmående barn och tankarna vandrar iväg till dej som har det så mycket värre och jobbigare.
Jag har skrivit det förr, jag tycker att du är otroligt stark. Jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dej ur det här. Vill du prata och älta allt tretusen gånger så gör vi det!! Jag vill veta allt om förlossningen, sjukhusvistelserna, läkarna, sötaste lilla Adam med finaste håret, hur du/ni mår och känner!! Allt!
Finns alltid här för dej min vän. Älskar dej och hoppas att vi ses snart!!
Massor av kramar din vän Ulle
Camilla, vad skönt att du orkade prata med Ulle och att det kändes så bra. Det är ett stort steg framåt! Precis som hon, säger jag också att skratt är tillåtet och en av de allra bästa mediciner i en situation som denna. Det kan kännas straffbart, jag vet, men det är väldigt förlösande för själen och det frigör en massa inre spänning. Gör det så ofta du kan för det är viktigt! Adam blir inte ledsen - tvärtom tror jag han myser och mår bra när han ser sin mamma vara glad! Omgivningen ser dig inte som kall heller - vi ser det bara som en styrka från din sida att kunna skratta! Gråt och skratt går hand i hand och ger samma positiva effekter. Det är superviktigt att tillåta sig göra både och!
Bra också att ni tar er igenom alla svåra beslut som måste tas gällande Adams begravning (även om det är hjärtslitande) då det som du nämner gör det lite lättare att gå vidare. Minneslund är vackert! så det låter som ett bra beslut.
Dagligen finns våra tankar hos er och närhelst ni behöver finns vi där! Puss & kram, Yvonne
Skicka en kommentar