Det har gått tre dagar sen Adam lämnade oss...
Kommer aldrig glömma när han somnade in i min famn.
Det är svårt att tänka på de 11 bra dagar som vi fick ihop nu när man är så ledsen,
när jag fick hålla honom i famnen och känna hans värme.
Det är svårt att förstå hur man ska kunna gå vidare när ens barn har dött.
Älskade lilla Adam, du var så efterlängtad...
Varför fick vi bara ha dig till låns???
2 kommentarer:
Det var en förlamande smärta som infann sig när beskedet kom att Adam inte längre finns i livet. Hjärtat värkte, kroppen rös och tårarna rann ner för kinderna. Han hade inte orkat kämpa emot den infektion som drabbat honom illa i förra veckan, så slutligen hade han somnat in endast två veckor gammal. Tiden stod fullkomligt stilla..
Idag är Adam en bedårande ängel uppe i himlen och han är oändligt saknad och älskad av sin familj och dess närstående. Hans föräldrar lider något oerhört och kämpar tappert varje dag för klara sig igenom detta svåra så bra som möjligt. De befinner sig i ett enda stort känslokaos där sorg, smärta och saknad ständigt gör sig påmint och där alla frågor ekar obesvarade. Varför hände detta? Varför Adam?
Att stå vid sidan om är i detta läge är både komplicerat och svårt. Vi vill hjälpa men vet samtidigt att vi inte kan göra så mycket. Dessutom vet vi inte exakt hur de känner och vill ha det, men vår strategi är att vara på och hela tiden höra av oss så att de vet att vi ser dem och finns här när de behöver. Det känns i alla fall bra för oss, för så hade vi önskat bli bemötta i motsvarande läge. Det är också ett sätt för oss själva att bearbeta situationen, för vi lider verkligen med dem i deras sorg. Tårarna sprutar så fort tanken på vad som har hänt infinner sig (allt är fortfarande så obegripligt och svårt att acceptera). Likaså när vi tittar på alla känslosamma blogginlägg om Adam så fullkomligt svämmar ögonen över. Det är så vackert men samtidigt så ofantligt sorgligt! Hur kan någon enda människa behöva genomlida en situation som denna? Varför? Vem kan svara?
Jag inser att vägen ur detta kommer bli oändligt lång och stundom helt hopplöst svår, men jag önskar ändå innerligt att ni med tiden ska klara er igenom allt det här svåra och en dag faktiskt både kunna känna glädje igen och våga skratta. (Förstår att det idag kan kännas väl magstarkt av mig att skriva såhär, men det är med omtanke och kärlek som jag gör det. Bara goda avsikter och fina tankar finns bakom orden). Naturligtvis kommer det att krävas tid, tid och åter tid och ni ska verkligen ta er den tiden också. Det finns nämligen ingen enkel genväg ur det här och det kommer inget gott ur att förtränga traumatiska upplevelser - verkligheten kommer alltid tillslut ifatt en i alla fall och då oftast sju gånger värre…så tillåt istället känslorna komma ut, försök stödja varandra så mycket ni orkar och ta all den hjälp utifrån som ni kan tänkas få. Alla ventiler är bra!
Som slutord vill jag säga att Adam alltid kommer finns inom er med sin härliga närvaro och att ingen någonsin kan ta ifrån er era vackra minnen tillsammans! Han är er älskade son igår-idag-alltid och han älskar er tillbaka från sin himmel där han finns nu. Det är en värmande tanke och min fullkomliga övertygelse!
Jag är med er dagligen och finns här när ni behöver mig.
Med massor av kärlek, Yvonne
Håller med Yvonne 110%.
Kramar
Skicka en kommentar