Det är otroligt egentligen hur jobbigt det är att träffa folk för första gången sen Adam lämnade oss...
Man är fortfarande väldigt otrygg i sig själv så så fort nån frågar hur man mår, kommer tårarna.
Jag har träffat mina "sötälje"-tjejer idag och även om jag grät på tåget hela vägen ner till tälje så kändes det skönt att träffa dem igen.
Jag kan skratta och känna mig normal.
Iallafall i en stund innan jag kommer på att det är nåt som saknas...
Jag kommer att somna som en stock ikväll för jag är helt utmattat efter dagens utmaning. :)
Tack mina underbara vänner!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar