Jag är psykiskt utmattad.
Var på jobbet idag för första gången sen Adam föddes, skakade i hela kroppen när jag var på väg in.
Vi satte oss ner och tog en fika allihopa, fick visa bilder på Adam och berätta lite.
Det är svårt att berätta utan att börja gråta så jag vet inte om de förstod allt men jag hoppas det.
Men det kändes skönt att ha varit inne och hälsat på men konstigt att inget hade förändrats, om ni förstår vad jag menar.
För mig har hela livet ställts på ändan och för dem så har allt bara gått sin gilla gång med bokslut, fakturor och kontoutdrag...
De är iallafall ett toppengäng och det verkar som om de har saknat mig. :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Klart vi har SAKNAT Dig.
Dig och ditt underbara skratt! Det var härligt att höra det ett par tillfällen under vår fika stund. Vår Camilla finns kvar!
Och visst sekunden som du kom in knöt det sig lite i magen. Hur skulle man lyckas hålla tillbaka tårarna. Så stod vi där, omfamna och jag fick dåligt samvete för att mina tårar fick dig att börja gråta.
Din och Mickes berättelse, var stark, rörande och härlig. Härlig för att det för en stund av din vistelse hos oss lyste om dig då du fick berätta om din son och hans tid hos mor och far.
Du var tydlig och stolt din berättelse! Korten vi fick titta på var gulligga, söta, underbara i samma sekund som dom för mig var lite läskiga. Att se den lille med alla dessa slangar gjorde ont i mig. Men det var en jätte fin liten guld locks pojke.
Lite skratt och fniss kom då du tog fram hans blöja och napp, och alla kunde få en bild och förstå hur "liten" han varit. Jisses, världens minsta blöja, napp och mössa.
Så Camilla, jag är jätte glad att du tittade inom och delade med dig av din son och eran familjs berättelse. Och den dagen då du är redo, är du mer än VÄLKOMMEN tillbaka i ditt jobb gäng. Och iaf jag kommer vilja höra dig berätta historien om Adam, om och om igen!
Var rädd om dig, vi andra är det!
Skicka en kommentar