29 november

Jag har inte orkat blogga på ett par dagar.
Begravningen i torsdags var jobbigare än vad jag föreställt mig.
Det kändes okej tills vi kom fram till kyrkan och vi mötte upp min pappa utanför, då brast allt.
Inte blev det bättre av att när vi kommer in i kyrkan så står kistan längst fram.
Den lilla vita kistan med alla dessa stora blommor omkring.
Vårt barn i kistan...
Vill så gärna röra vid honom, säga att jag saknar honom...
Men det enda jag får ur mig är tårar.

Bilder kommer senare när jag orkar titta på dem.

Jag kommer knappt ihåg hur alla blommor såg ut, hade ju lite annat att tänka på, så jag åkte till kyrkogården igår, de lägger nämligen upp alla blommor på en speciell uppsamlingsplats så man kan se dem efteråt. Jättevackra kreationer och mycket fina kort.
På nåt sätt kändes det som ett bra "avslut" att få ha sett dem en gång till.
Sov gott lilla Adam!

Men nu, nu känner jag mig fruktansvärt tom...
Och jag känner mig falsk när jag skrattar, jag är ju egentligen inte glad men ändå skrattar jag...
Jag vet att jag måste börja titta framåt men det är svårt, ingen borde behöva överleva sitt barn.
Det tar alldeles för mycket på krafterna.
Krafter som jag inte har.

24 november

Åkte till Karolinska själv för att hämta ut bilder på Adam som kuratorn beställt åt oss.

När Adam gick bort så var det en fotograf där och fotade honom i vaggan .

Jag försöker vara stark men vid såna här tillfällen märker jag att jag inte är det.

Borde nog ha haft nån med mig.

Grät på bussen hela vägen hem med fotona tryckta mot mitt bröst...

Det ser ut som om han bara sover, att han när som helst kommer att öppna sina blåa ögonen.

Jag är så långt nere under ytan just nu, det enda jag kan tänka på är begravningen.

Ja, det är dumt att tänka på den men det är svårt att låta bli.

Jag fasar över att vi ska sitta bredvid kistan där vårt barn ligger.

Han kommer att ligga så nära...

Prästen Ebba var här hos oss ikväll så vi har bestämt det sista.

Nu är allt klart, psalmer, böner och låtar till in och utgång.

Nu är det bara att invänta torsdagen...

21 november

Åkte till begravningsbyrån för att lämna nallen, köpte då en tidning för att titta i på bussen hemåt. Inte så smart idé...

Det var jättejobbigt att läsa annonsen, tårarna ville inte sluta rinna...

De rinner fortfarande när jag skriver detta inlägg.

Förstår inte hur man går vidare, jag orkar inte höra att jag är stark för det är jag inte.

Man försöker bara hålla god min när man träffar på folk.

Vi har ju inget val...

Livet går vidare hur vi än gör så på nåt sätt så försöker man bara överleva dagen och hoppas på att morgondagen blir lättare.

20 november

Vi fick klartecken på att Adams annons är med i morgondagens DN.
Så om ni har tillgång till en DN, titta gärna lite extra i den.

Tänk att det börjar närma sig ett avsked.
Om en vecka, 27 november kl 14.00, har vi begravningen i Solna Kyrka.
Det är både en lättnad att få ha begravningen men samtidigt känns det konstigt att nu är det verkligen verklighet, Adam har lämnat oss.
Längtar tills vi får ses igen...

19 november - del 2

Hittade en nalle till Adam idag. Satte på honom en blå rosett och gravid-smycket jag burit sen vecka 12. Den ska sitta på Adams kista på begravningen å sen tänker jag ta med mig den hem...

19 november

Jag är starkare än jag trodde!

Trodde att jag skulle gråta hela tiden när Lotta och William var här men det gick faktist jättebra.

William är jättesöt och ett litet charmtroll.

Självklart kan jag inte låta bli att tänka att jag är jäkligt avundsjuk och att livet är bra orättvist!!!

Jag är inte speciellt duktig med barn men jag tror att jag skulle bli en bra mamma.

Hoppas jag får chansen att visa det snart...

Gudmor eller inte, det är den stora frågan för idag. Har inget svar på det än...

18 november - del 2

Det gick bättre idag än vad jag hade trott att det skulle göra...
Men sen så var jag inte själv heller. :-)
Åkte nämligen hem till Lotta i Upplands Väsby och fikade istället.
Vi har alla våra problem och jag tycker att det är skönt att höra på nån annans så jag slipper tänka på hur jag själv mår...
Så det blev ingen nalle idag, får göra ett nytt försök imorgon.
För en nalle ska han få!

Tänk att det är en månad sen Adam lämnade oss.
Jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så snabbt.
Det ska bli skönt när begravningen är över, då kanske vi kan titta lite framåt istället och börja göra upp nya livsplaner.
Än så länge så känns allt ganska bäckmörkt och man har svårt att se att man nånsin kommer att bli lycklig igen...

Jag försöker utsätta mig för prövningar varje vecka för att kunna känna att allt går framåt i sörjarbetet och imorrn är det dax för en ny.
Lotta, min kollega, ska komma över till mig med sin son William.
William är två veckor äldre än Adam (om Adam funnits kvar vill säga) så det kommer att kännas ganska så jobbigt...
Hon får uppleva allt som jag hade sett fram emot...
Lotta har även bett mig vara gudmor på Williams dop i mitten av december, jag är jättesmickrad men har ändå svårt att tacka ja på en gång.
Adams begravning är den 27 november så det skulle bara vara två veckor mellan begravning och dop och jag vet inte om jag klarar av det...
Hur vet man hur mycket man orkar???

18 november

Tisdag morgon...
ensam hemma då Micke ska jobba heldag idag...

Har ont i magen då jag inte gillar att vara själv.
Men jag har bestämt att jag ska ta mig ner på stan och leta efter en nalle till Adams begravning.
Begravningsbyrån vill ha den senast fredag om den ska vara med på kistan...

13 november

Snart ska vi till begravningsbyrån. Jag ser inte fram emot det mötet...
Jag hoppas bara att jag kan ta mig igenom mötet utan att börja gråta.
Det svider i hjärtat så fort vi pratar om Adam och tårar har en tendens att börja rinna...
När ska det sluta vara så???

Efter det så åker vi med racerfart till Mickes föräldrar på landet, Vätö strax utanför Norrtälje.
Det ska bli skönt att få lite miljöombyte och bli lite ompysslad.
Så om jag inte bloggar på ett par dagar så är det för att jag är där, vi kommer hem på måndag så då fortsätter jag att skriva av mig...

11 november - del 2

Jag och Micke har varit och träffat Adams sköterskor från Danderyd, Jenny till vänster och Elisabet till höger. Det var dom som tog hand om Adam när vi inte var där så de hade en speciell anknytning till honom.

Det var mysigt att få träffa nån som kände honom.

Att få höra deras historier om Adam, hur de märkte hans personlighet fast han var så liten, att han var envis och stark och sa ifrån när nåt inte var bra.

Jag är så glad att jag fick så många bra dagar med Adam men samtidigt väldigt ledsen över att han inte är kvar...

Det är svårt att balansera de två känslorna.

11 november

Jag känner mig fruktansvärt nere...
Var precis ute och gick en timme för att rensa tankarna lite men det gick inte så bra.
Grät mig igenom hela promenaden.

Jag vill så gärna ha min Adam, min fantastiske son som ingen kommer att få lära känna.
Aldrig mer får vi titta på honom, krama, busa, skratta, aldrig få höra hans röst...
Att alltid få undra hur hans personlighet skulle ha blivit...

Vad gör man när allt känns så meningslöst?

10 november

Det har varit en ganska så hektiskt dag idag så jag är helt slut.
Det är konstigt att man inte orkar lika mycket som förr...

Först så sov jag superdåligt i natt, hade svårt att koppla bort tankarna på Adam och låg mest å grät istället för att sova.
Sen skulle Micke upp tidigt för han hade bestämt att åka till jobbet och jobba några timmar. Självklart fick jag svårt att somna om så jag gick upp jag oxå.

Hade sen återbesök på Danderyd pga snittet.
Jag kom en kvart för tidigt och träffade på en gång en utav barnmorskorna som tog hand om mig sist jag var där när jag läkte fostervatten, hon hade läst min journal och såg väl på mig att jag inte mådde så bra så istället för att jag skulle behöva sitta ute i det vanliga väntrummet bland alla gravida så fick jag sätta mig i läkarens rum tills hon var kom.
De sa även att när jag blir gravid igen så kan jag ringa dit och boka tid, de har en specialistmödravård där jag kan få extra uppmärksamhet och det kändes jättetryggt att veta.
I övrigt så såg alla prover bra ut, ärret läks fint.
Det trista är att jag får inte träna magen, måste vänta i minst en månad till... *suck*
I-landsproblemet gjorde sig påmint igen. Förbannade jeans!

Efter besöket på Danderyd åkte jag till Gärdet för att träffa Tania och Marie för en lunch.
Det är alltid jobbigt att träffa nån för första gången...
Man försöker vara stark för det är jobbigt att börja gråta när man är ute bland folk.
Men i det stora hela så kändes det bra att ha det gjort och det är skönt att man har bra chefer när en sån här sak händer.

I övrigt så har det känts bra att ha saker att göra idag när Micke varit på jobbet, imorgon blir en utmaning... Då är jag själv hela förmiddagen...

9 november

Jag trodde verkligen att allt började bli bättre...

Har haft två bra dagar efter varann, både fredag och lördag har känts som "mitt tidigare liv". Sov t o m jättebra natten mellan fredag och lördag utan mardrömmar. Det kan oxå bero på att jag och Micke delade på en flaska Champagne ifredags. :-)

Men idag slog det till igen. Jag har återigen fallit ner i det stora mörka hålet och det finns inget/ingen som kan hjälpa mig upp. En bit av mitt hjärta är borta för alltid.
Jag saknar Adam något fruktansvärt och tårarna vill inte sluta falla...
Det är konstigt att man kan sakna nån så fruktansvärt mycket fast man bara har känt den personen i två veckor.
Jag vill verkligen inte må såhär! Undvika vänner, att inte orka göra nåt, panikångesten när man väl orkar sig ut, det är verkligen påfrestande.

Vi var uppe vid minneslunden idag med Mickes föräldrar och då slog det mig ganska hårt att om tre veckor ska vi begrava honom och det är hit vi kommer att gå när vi ska "fira" Adam.
Han får inga födelsedagar med födelsedagstårta och presenter, inga julklappar... utan vi får gå hit och tända ett ljus för honom istället...
Det är verkligen inte rättvist!!!
Vi som så gärna vill ha barn, jag som var så lycklig för bara 1 ½ månad sen, hur kunde allt gå så snett?

7 november

Igår var en bra dag. Jag kunde prata med begravningsbyrån i telefonen utan att börja gråta.
Och prata med kuratorn Katarina utan tårar, visst dom dök upp i ögonvrårna hela tiden men det var ingen som föll ner.
Natten däremot var värre, jag har väldigt mycket mardrömmar.
Inatt drömde jag att vi hade begravning och efter halva begravningen kom jag på att vi inte hade fotat nåt, vaknade upp med ett ryck och en enorm panikkänsla... Hur fasiken kunde vi glömma bort att fota???
Och så är det en återkommande mardröm som kommer varje natt:
Jag har Adam i famnen och försöker springa ifrån nåt/någon men det går inte...

Inte nog med att man har alla dessa mardrömmar, dessutom har ett I-landsproblem uppstått.
Jag kan inte få på mig mina jeans!!!
Om jag hade fått behålla Adam så hade jag aldrig klagat men nu har man ett stort ärr vid bikinilinjen, inget barn och kan inte få på sig jeansen....
Kan det finnas ett värre I-landsproblem? :-)

Fast jag har det tungt just nu så vill jag skänka en tanke till min goda vän Susanne som har det svårt. Jag hoppas verkligen att Tomas blir bättre snart.
Ingen ska behöva mista den man älskar!

5 november

Jag har inte skrivit på ett par dagar...
Jag har så många jobbiga tankar för tillfället att jag inte riktigt vill sätta dem på pränt.

Idag har varit både en bra dag och en jobbig dag.

Det som varit bra har varit att jag har träffat Ulle och Ludvig.
Trodde först att det skulle vara jobbigt att träffa ett litet barn men Ludde är snart ett år så han räknas inte som spädbarn längre.
Det gick över förväntan men jag måste medge att efter de hade gått så kurade jag ihop mig i Mickes famn och grät lite och önskade att jag oxå hade ett litet busfrö...
Micke bara kramade om mig hårdare och sa att snart så har vi det.. igen...
Det är bra att han är positiv för oss båda!

Sen på kvällen så kom prästen Ebba hem till oss och diskuterade begravningen.
Våra föräldrar var där för att ge oss stöd och det är vi tacksamma för.
Vi orkar/klarar helt enkelt inte av att ta alla beslut själva.
Men det vi kommit fram till ikväll är att begravningen kommer att ske i Solna kyrka, det är en gammal kyrka från 1100-talet i sten, och vi vill gärna ha minneslunden på Norra kyrkogården, då vi inte gillade barnlunden och den vanliga minneslunden på Solna kyrkogård.
Prästen skulle kolla när kyrkan är ledig och förhoppningsvis blir det onsdag eller torsdag sista veckan i november.
Nu ska vi börja fundera på psalmer och sånger vi vill ska spelas.
Och såklart vilka vi ska bjuda, tror nog inte att vi orkar bjuda alla vi känner utan det blir mest familjen. Det är tufft nog att genomföra detta...

Vill så gärna att begravningen ska vara över, att tänka på att Adam ligger själv hos patologen får mitt hjärta att brista...
jag vet att det bara är hans kropp som ligger där, hans själ är uppe hos änglarna, eller som Ulle har sagt till Lova: Han har blivit en stjärna på himlen.

2 November

Tänk att sorg aldrig blir lättare...
Vissa dagar orkar man knappt ta sig ur sängen, jag sover så himla mycket men orkar ingenting iallafall. Vet inte om jag har fått lite ångest oxå, var nere och handlade på Hemköp och när jag stått i kö i nån minut känner jag att jag måste ut därifrån, jag börjar småsvettas och mina ben orkar knappt hålla mig uppe.
Tur att det var söndag och kassörskan snabb...
Väl hemma i tryggheten finns Micke!
Det är tur att han finns, skulle inte klara mig utan honom, han är verkligen min klippa.
Hoppas bara han orkar hålla oss båda uppe tills jag mår bättre.

I övrigt så känner jag mig ganska så tom inombords och har svårt att beskriva mina känslor idag. Det enda jag kan tänka på är att bli gravid igen...