Jag har inte orkat blogga på ett par dagar.
Begravningen i torsdags var jobbigare än vad jag föreställt mig.
Det kändes okej tills vi kom fram till kyrkan och vi mötte upp min pappa utanför, då brast allt.
Inte blev det bättre av att när vi kommer in i kyrkan så står kistan längst fram.
Den lilla vita kistan med alla dessa stora blommor omkring.
Vårt barn i kistan...
Vill så gärna röra vid honom, säga att jag saknar honom...
Men det enda jag får ur mig är tårar.
Bilder kommer senare när jag orkar titta på dem.
Jag kommer knappt ihåg hur alla blommor såg ut, hade ju lite annat att tänka på, så jag åkte till kyrkogården igår, de lägger nämligen upp alla blommor på en speciell uppsamlingsplats så man kan se dem efteråt. Jättevackra kreationer och mycket fina kort.
På nåt sätt kändes det som ett bra "avslut" att få ha sett dem en gång till.
Sov gott lilla Adam!
Men nu, nu känner jag mig fruktansvärt tom...
Och jag känner mig falsk när jag skrattar, jag är ju egentligen inte glad men ändå skrattar jag...
Jag vet att jag måste börja titta framåt men det är svårt, ingen borde behöva överleva sitt barn.
Det tar alldeles för mycket på krafterna.
Krafter som jag inte har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag hade med dåligt samvete i början när jag skrattade.
och kände mig falsk.
men en dag försvinner de falska känslorna och det dåliga samvetet.
Men det tar tiud och ibland ploppar dom upp igen.
Men vet du vad jag började tänka då?
"Noel vill inte att jag ska känna så, han vill att jag skall le och skratt".
och jag är säker på att Adam vill så också, att hans föräldrar ler och skrattar.
Även då det känns jobbigt.
tusen kramar vännen!
Det var en väldigt vacker begravning Camilla! Liten, lugn och stämningsfull. Samtidigt väldigt ledsam, tung och svårsmält. All den smärta och sorg som du beskriver är fullt befogad! Det här är så overkligt och oacceptabelt att bearbetningen kommer att ta tid.. Låt den ta tid!
Vad fint att ni fick möjlighet att se alla vackra blommor igen. Vi har tagit många bra bilder som vi ska skicka över till er snarast möjligt. Kan höras om det närmare.
Gällande falskhet och skam så kommer tyvärr dessa känslor som ett brev på posten när någon närstående gått bort och det är synd! Men till en början känns det som om man inte får skratta tills man en dag (kan ta dock lång tid..) känner i hela kroppen att det är fel. Skratta är en så viktig del av livet och gör att man mår bra och håller sig frisk.
Känner med dig och längtar efter att få höra ditt sköna skratt igen!
P&K, Yvonne
Jag är glad att jag fick vara med på Adams begravning som var fin men jobbig. Det var tungt att se dej så ledsen och veta att man inte kan göra något mer än att finnas vid din sida.
Förstår precis hur du kände dej när vi kom fram till kyrkan och såg din pappa, bror och Paulina som var så ledsen då kände även jag mej tagen av stunden.
Sköt om dej/ er så hörs och ses vi snart. Massor av kramisar U
"Sov lille vän, ja blunda nu.
Somna och snart drömmer du.
Spinn vackra drömmar av kärlekens garn,
och sov så tryggt lille önskebarn.
En liten ängel tar din hand,
och följer dig in i drömmens land.
Spinn vackra drömmar av godhetens garn,
och sov så tryggt lille önksebarn."
Tänker på er!
KRAMAR
Annika
Skicka en kommentar