Jag känner mig fruktansvärt nere...
Var precis ute och gick en timme för att rensa tankarna lite men det gick inte så bra.
Grät mig igenom hela promenaden.
Jag vill så gärna ha min Adam, min fantastiske son som ingen kommer att få lära känna.
Aldrig mer får vi titta på honom, krama, busa, skratta, aldrig få höra hans röst...
Att alltid få undra hur hans personlighet skulle ha blivit...
Vad gör man när allt känns så meningslöst?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar