Jag trodde verkligen att allt började bli bättre...
Har haft två bra dagar efter varann, både fredag och lördag har känts som "mitt tidigare liv". Sov t o m jättebra natten mellan fredag och lördag utan mardrömmar. Det kan oxå bero på att jag och Micke delade på en flaska Champagne ifredags. :-)
Men idag slog det till igen. Jag har återigen fallit ner i det stora mörka hålet och det finns inget/ingen som kan hjälpa mig upp. En bit av mitt hjärta är borta för alltid.
Jag saknar Adam något fruktansvärt och tårarna vill inte sluta falla...
Det är konstigt att man kan sakna nån så fruktansvärt mycket fast man bara har känt den personen i två veckor.
Jag vill verkligen inte må såhär! Undvika vänner, att inte orka göra nåt, panikångesten när man väl orkar sig ut, det är verkligen påfrestande.
Vi var uppe vid minneslunden idag med Mickes föräldrar och då slog det mig ganska hårt att om tre veckor ska vi begrava honom och det är hit vi kommer att gå när vi ska "fira" Adam.
Han får inga födelsedagar med födelsedagstårta och presenter, inga julklappar... utan vi får gå hit och tända ett ljus för honom istället...
Det är verkligen inte rättvist!!!
Vi som så gärna vill ha barn, jag som var så lycklig för bara 1 ½ månad sen, hur kunde allt gå så snett?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Camilla vi lider så mycket med er! Vi kan inte heller förstå hur detta kunde hända...allt gick så snabbt? Fortfarande ekar datumet den 29 december i huvudet...och så hände det oförutsedda... Det är otroligt tungt att acceptera faktum! Om man ändå kunde rå på högre makter så ni fick tillbaka er söte Adam. Förstår att det känns som om någon slitit ur hjärtat på er och sen lämnat er att förblöda...hårt, kallt och orättvist. Jag finner inga ord. Både sorgen och saknaden måste vara enormt svår att hantera och jag hoppas verkligen att ni kan känna att ni också har många vänner runt om er (utöver familjen) som verkligen vill stötta och hjälpa er igenom detta. Det kanske bara handlar om att få prata om annat en stund eller igen stöta och blöta allt som hänt fast för någon utomstående. Oavsett vad finns vi här!
Gällande begravningen så är dina känslor helt normala - jag menar det är ju en helt galen uppgift ni står inför.. Om ni fortfarande vill kommer vi gärna med på begravningen som stöd för er, men känns det bättre med bara familjen så förstår vi det. Känn efter ni så anpassar vi oss. Det är era känslor som styr!
P&K, Yvonne
Skicka en kommentar