Till minne av Adam Meffert Otter, begravningen i Solna Kyrka, torsdagen den 27 november 2008.
Ceremoni
Ingångsmusik: Tröstevisan av B.Andersson
Präst Ebba:
Det som skulle vara en början till ett långt liv har slocknat efter bara några få veckor.
Ett barn som fyllt er med drömmar, glädje och förväntningar.
Ett barn som ni på olika sätt planerat för.
Ett barn ni längtat efter att få ta hand om och ge kärlek.
Ett barn som hunnit betyda så mycket för er.
Vi är då här för att ta avsked av Adam. Han har satt ett djupt avtryck i er liv.
Och även för de övriga som finns här.
Han har öppnat ett annat slags kärlekens rum i er.
Ni gav honom också dopet som en hälsning från Gud själv.
Ett avtryck i hans korta liv.
Adams dopljus här är tänt och påminner oss om den kärlek som omsluter oss vad som än händer. Vi ber:
Gud, vi är här med våra tankar och känslor, minnen och frågor. Håll oss i din hand. Ge oss tröst och trygghet. Amen.
Psalm 248 *Tryggare kan ingen vara*
.
.
* Fader Vår
Präst Ebba
Trygghet för fågeln i kända nästet...
Små fåglar i sitt bo brukar väcka vår kärlek, omsorg och nyfikenhet men framförallt vårt beskydd. Just detta svaga och ömtåliga behöver beskydd och värme.
Trygghet för Gud lilla barnaskara...
Jag tänker på att så är det även för oss människor.
Den allra svagaste och minste väcker vår omsorg, vår kärlek och vårt behov av att vilja skydda det mest ömtåliga.
I närheten av dessa små utsatta är det som att gå på helig mark.
Samtalet blir ofta lågmält och trevande, ömt.
I våra svåraste sorger och smärtor behöver vi någon som håller om oss, som stannar kvar hos oss och ger oss sitt beskydd.
Vem är denna någon som vi ropar efter när livet går sönder?
Eller som en person i Bibeln uttryckte det: Jag roper upp till bergen, varifrån ska jag få hjälp? När det svåraste händer? Kroppen och själen värker, töms på kraft... Kommer den att återvända?
Det gör något med oss att vara i dödens närhet, i lidandet och smärtan.
En av läkarna på Neo sa häromdagen i ett samtal:
Den svåraste sorgen är att mista ett barn. I alla tider, i alla länder.
Det kan vara svårt att gradera sorg och saknad men den behöver både tid och rum för att läka hos oss var och en.
Trösten kan vara att någon dröjer sig kvar när vi är ledsna, att någon frågar hur det är, att någon håller om, ja, att någon ser hur man har det.
Att sorgen får komma till uttryck. Inte gömmas undan, förträngas.
Att tårarna får ge själen lindring. Alla vi som är här idag är på olika sätt relaterade till Adam.
Vi är här för att ge honom vår kärlek. Säga förväl för det korta liv som blev hans.
Jag tänker på hur ni som föräldrar visat honom er kärlek.
I närhet , närvaro och beröring varit det där boet som håller om och beskyddar tillsammans med andra redskap.
Så kan kärleken se ut.
Inte alltid de många orden utan just närvaron att stanna kvar också mitt i lidandet och det svåra. Tros att det gör så ont.
För oavsett om livet bara är några veckor så har det för den människan varit ett helt liv.
Ett liv värt att minnas för de som står nära.
Ett liv värt att älskas och ge vår kärlek.
I handling, det vi kan. Även i det allra mest svåra.
Då om någonsin får vi tillgång till kärlekens ursprung.
För mig är det hemligheten i tron och hoppet.
Jesus kunde inte förklara lidandets problem men han kunde dela det med oss, bära det, gå med oss tvärsigenom död till liv.
En Gud som är med oss vad som än händer.
Bilden av himlen formuleras ibland just som en famn.
Ja, här är vi nu för att överlämna Adam till Guds famn, till Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig Adam bära.
Psalm 606 * Det gungar så fint*
Avsked: Tears in heaven av Eric Clapton
Utgångsmusik: Waggvisa av J.Brahms
