Idag skulle ha varit BF (beräknad födsel).
Vaknade tidigt imorse och kunde inte somna om...
Så Micke föreslog en liten shoppingtur, vi åkte in till Norrtälje och kollade lite i affärer.
Köpa oss lite lycka!
Men det är typiskt att när man som mest behöver köpa nåt så hittar man inget...
Vi kom hem med ett gravljus som vi ska tända på nyårsafton och huvudvärkstabletter.
Inte speciellt upphetsande.
29 december 2008
28 december 2008
28 december
Jag kan inte blogga så ofta nu när vi är på landet och det kanske är lika bra det.
Det är mycket jobbiga tankar man har nu under jul och nyår.
Man försöker hålla tårarna tillbaka men ibland är det bäst att gå undan, låta tårarna falla och krypa ihop till en boll.
Det är skönt att låta tårarna falla...
Vi har varit ute och tittat på stjärnorna nästan varenda kväll.
Tittat och vinkat till Adam för nånstans däruppe tittar han ner på oss och ler.
Jag viskar lågt: Hoppas att du har haft en bra jul, att du har dansat runt granen och fått många fina julklappar, vi älskar dig massor...
Ser verkligen fram emot att året snart är slut och så hoppas vi på att 2009 blir ett bra år!
Det är mycket jobbiga tankar man har nu under jul och nyår.
Man försöker hålla tårarna tillbaka men ibland är det bäst att gå undan, låta tårarna falla och krypa ihop till en boll.
Det är skönt att låta tårarna falla...
Vi har varit ute och tittat på stjärnorna nästan varenda kväll.
Tittat och vinkat till Adam för nånstans däruppe tittar han ner på oss och ler.
Jag viskar lågt: Hoppas att du har haft en bra jul, att du har dansat runt granen och fått många fina julklappar, vi älskar dig massor...
Ser verkligen fram emot att året snart är slut och så hoppas vi på att 2009 blir ett bra år!
27 december 2008
27 december
Va skönt att julen är över!
Nu förstår jag varför folk begår flest självmord under jul å nyår...
Vi har försökt hålla igång för att slippa tänka efter men det är svårt.
Adam är ständigt i våra tankar...
26 december 2008
26 december
Promenad med Frida. Sex minus och solen är på väg ner, perfekt!
.
Jag väljer att inte blogga så mycket nu under jul då jag tycker att julen suger i år!
Vi har iallafall varit hemma hos min familj på julafton och sen åkt ut på landet till Mickes familj, där ska vi vara tills efter nyår.
23 december 2008
20 december 2008
20 december
Det är otroligt egentligen hur jobbigt det är att träffa folk för första gången sen Adam lämnade oss...
Man är fortfarande väldigt otrygg i sig själv så så fort nån frågar hur man mår, kommer tårarna.
Jag har träffat mina "sötälje"-tjejer idag och även om jag grät på tåget hela vägen ner till tälje så kändes det skönt att träffa dem igen.
Jag kan skratta och känna mig normal.
Iallafall i en stund innan jag kommer på att det är nåt som saknas...
Jag kommer att somna som en stock ikväll för jag är helt utmattat efter dagens utmaning. :)
Tack mina underbara vänner!
Man är fortfarande väldigt otrygg i sig själv så så fort nån frågar hur man mår, kommer tårarna.
Jag har träffat mina "sötälje"-tjejer idag och även om jag grät på tåget hela vägen ner till tälje så kändes det skönt att träffa dem igen.
Jag kan skratta och känna mig normal.
Iallafall i en stund innan jag kommer på att det är nåt som saknas...
Jag kommer att somna som en stock ikväll för jag är helt utmattat efter dagens utmaning. :)
Tack mina underbara vänner!
19 december 2008
19 december
Till minne av Adam Meffert Otter, begravningen i Solna Kyrka, torsdagen den 27 november 2008.Ceremoni
Ingångsmusik: Tröstevisan av B.Andersson
Präst Ebba:
Det som skulle vara en början till ett långt liv har slocknat efter bara några få veckor.
Ett barn som fyllt er med drömmar, glädje och förväntningar.
Ett barn som ni på olika sätt planerat för.
Ett barn ni längtat efter att få ta hand om och ge kärlek.
Ett barn som hunnit betyda så mycket för er.
Vi är då här för att ta avsked av Adam. Han har satt ett djupt avtryck i er liv.
Och även för de övriga som finns här.
Han har öppnat ett annat slags kärlekens rum i er.
Ni gav honom också dopet som en hälsning från Gud själv.
Ett avtryck i hans korta liv.
Adams dopljus här är tänt och påminner oss om den kärlek som omsluter oss vad som än händer. Vi ber:
Gud, vi är här med våra tankar och känslor, minnen och frågor. Håll oss i din hand. Ge oss tröst och trygghet. Amen.
Psalm 248 *Tryggare kan ingen vara*
.
.
* Fader Vår
Präst Ebba
Trygghet för fågeln i kända nästet...
Små fåglar i sitt bo brukar väcka vår kärlek, omsorg och nyfikenhet men framförallt vårt beskydd. Just detta svaga och ömtåliga behöver beskydd och värme.
Trygghet för Gud lilla barnaskara...
Jag tänker på att så är det även för oss människor.
Den allra svagaste och minste väcker vår omsorg, vår kärlek och vårt behov av att vilja skydda det mest ömtåliga.
I närheten av dessa små utsatta är det som att gå på helig mark.
Samtalet blir ofta lågmält och trevande, ömt.
I våra svåraste sorger och smärtor behöver vi någon som håller om oss, som stannar kvar hos oss och ger oss sitt beskydd.
Vem är denna någon som vi ropar efter när livet går sönder?
Eller som en person i Bibeln uttryckte det: Jag roper upp till bergen, varifrån ska jag få hjälp? När det svåraste händer? Kroppen och själen värker, töms på kraft... Kommer den att återvända?
Det gör något med oss att vara i dödens närhet, i lidandet och smärtan.
En av läkarna på Neo sa häromdagen i ett samtal:
Den svåraste sorgen är att mista ett barn. I alla tider, i alla länder.
Det kan vara svårt att gradera sorg och saknad men den behöver både tid och rum för att läka hos oss var och en.
I närheten av dessa små utsatta är det som att gå på helig mark.
Samtalet blir ofta lågmält och trevande, ömt.
I våra svåraste sorger och smärtor behöver vi någon som håller om oss, som stannar kvar hos oss och ger oss sitt beskydd.
Vem är denna någon som vi ropar efter när livet går sönder?
Eller som en person i Bibeln uttryckte det: Jag roper upp till bergen, varifrån ska jag få hjälp? När det svåraste händer? Kroppen och själen värker, töms på kraft... Kommer den att återvända?
Det gör något med oss att vara i dödens närhet, i lidandet och smärtan.
En av läkarna på Neo sa häromdagen i ett samtal:
Den svåraste sorgen är att mista ett barn. I alla tider, i alla länder.
Det kan vara svårt att gradera sorg och saknad men den behöver både tid och rum för att läka hos oss var och en.
Trösten kan vara att någon dröjer sig kvar när vi är ledsna, att någon frågar hur det är, att någon håller om, ja, att någon ser hur man har det.
Att sorgen får komma till uttryck. Inte gömmas undan, förträngas.
Att tårarna får ge själen lindring. Alla vi som är här idag är på olika sätt relaterade till Adam.
Vi är här för att ge honom vår kärlek. Säga förväl för det korta liv som blev hans.
Jag tänker på hur ni som föräldrar visat honom er kärlek.
I närhet , närvaro och beröring varit det där boet som håller om och beskyddar tillsammans med andra redskap.
Så kan kärleken se ut.
Inte alltid de många orden utan just närvaron att stanna kvar också mitt i lidandet och det svåra. Tros att det gör så ont.
För oavsett om livet bara är några veckor så har det för den människan varit ett helt liv.
Ett liv värt att minnas för de som står nära.
Ett liv värt att älskas och ge vår kärlek.
I handling, det vi kan. Även i det allra mest svåra.
Då om någonsin får vi tillgång till kärlekens ursprung.
För mig är det hemligheten i tron och hoppet.
Jesus kunde inte förklara lidandets problem men han kunde dela det med oss, bära det, gå med oss tvärsigenom död till liv.
En Gud som är med oss vad som än händer.
Bilden av himlen formuleras ibland just som en famn.
Ja, här är vi nu för att överlämna Adam till Guds famn, till Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig Adam bära.
Ett liv värt att minnas för de som står nära.
Ett liv värt att älskas och ge vår kärlek.
I handling, det vi kan. Även i det allra mest svåra.
Då om någonsin får vi tillgång till kärlekens ursprung.
För mig är det hemligheten i tron och hoppet.
Jesus kunde inte förklara lidandets problem men han kunde dela det med oss, bära det, gå med oss tvärsigenom död till liv.
En Gud som är med oss vad som än händer.
Bilden av himlen formuleras ibland just som en famn.
Ja, här är vi nu för att överlämna Adam till Guds famn, till Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig Adam bära.
Psalm 606 * Det gungar så fint*
Avsked: Tears in heaven av Eric Clapton
Utgångsmusik: Waggvisa av J.Brahms
(Tröstevisan, Tears in Heaven och Vaggvisan kan ni lyssna på http://www.kyrkomusik.nu/begravning.php#160)
16 december 2008
16 december
Jag har noll julkänsla...
Att handla julklappar när man är ledsen är en pina.
Jag skulle ju ha varit mammaledig nu och gått och undrat när ska den lilla skulle behaga komma, endast två veckor kvar till BF.
Eller så skulle jag iallafall ha haft Adam, kanske på sjukhuset eller så hade vi fått hem honom nu...
Jag vill inte fira jul eller nyår i år!!!
Att handla julklappar när man är ledsen är en pina.
Jag skulle ju ha varit mammaledig nu och gått och undrat när ska den lilla skulle behaga komma, endast två veckor kvar till BF.
Eller så skulle jag iallafall ha haft Adam, kanske på sjukhuset eller så hade vi fått hem honom nu...
Jag vill inte fira jul eller nyår i år!!!
11 december 2008
11 december
Obduktion...
Det är ett ord som inte låter trevligt.
Och vet ni vad, det är det inte heller...
Vi har träffat Charlotte och PJ på Karolinska för att gå igenom Adams obduktion.
Inga speciella nyheter då vi är ganska införstådda med vad som hände.
Det är tungt att skriva det men vi vet att det var rätt beslut att låta Adam somna in.
Adam skulle aldrig ha fått ett bra liv om vi fortsatt kämpa för honom, praktiskt taget hela tarmen var infekterad av Nec samt att levern inte var frisk heller.
Det är inget som är ärftligt utan vi hade bara världens otur.
I övrigt så såg alla organ bra ut.
Han kämpade på jättebra men orkade inte hela vägen.
åhhh min underbara pojke, mamma och pappa saknar dig så mycket...
Det är tomt här hemma...
Det är ett ord som inte låter trevligt.
Och vet ni vad, det är det inte heller...
Vi har träffat Charlotte och PJ på Karolinska för att gå igenom Adams obduktion.
Inga speciella nyheter då vi är ganska införstådda med vad som hände.
Det är tungt att skriva det men vi vet att det var rätt beslut att låta Adam somna in.
Adam skulle aldrig ha fått ett bra liv om vi fortsatt kämpa för honom, praktiskt taget hela tarmen var infekterad av Nec samt att levern inte var frisk heller.
Det är inget som är ärftligt utan vi hade bara världens otur.
I övrigt så såg alla organ bra ut.
Han kämpade på jättebra men orkade inte hela vägen.
åhhh min underbara pojke, mamma och pappa saknar dig så mycket...
Det är tomt här hemma...
10 december 2008
10 december
Ibland vill man bara krypa ner under täcket för att aldrig mer titta ut och ibland är sorgen hanterbar.
Idag är en bra dag, min sorg har varit hanterbar idag.
Jag uppskattar verkligen dessa dagar då jag mår helt okej.
Dagar då jag kan bete mig som en "normal" människa utan risk för tårar och funderingar.
Jag försöker komma över tröskeln då jag inte känner mig falsk mot Adam för att jag skrattar... Det tar tid men ibland fungerar det.
Och idag var en sån dag....
Det är skönt!
Idag är en bra dag, min sorg har varit hanterbar idag.
Jag uppskattar verkligen dessa dagar då jag mår helt okej.
Dagar då jag kan bete mig som en "normal" människa utan risk för tårar och funderingar.
Jag försöker komma över tröskeln då jag inte känner mig falsk mot Adam för att jag skrattar... Det tar tid men ibland fungerar det.
Och idag var en sån dag....
Det är skönt!
8 december 2008
8 december
Jag är psykiskt utmattad.
Var på jobbet idag för första gången sen Adam föddes, skakade i hela kroppen när jag var på väg in.
Vi satte oss ner och tog en fika allihopa, fick visa bilder på Adam och berätta lite.
Det är svårt att berätta utan att börja gråta så jag vet inte om de förstod allt men jag hoppas det.
Men det kändes skönt att ha varit inne och hälsat på men konstigt att inget hade förändrats, om ni förstår vad jag menar.
För mig har hela livet ställts på ändan och för dem så har allt bara gått sin gilla gång med bokslut, fakturor och kontoutdrag...
De är iallafall ett toppengäng och det verkar som om de har saknat mig. :-)
Var på jobbet idag för första gången sen Adam föddes, skakade i hela kroppen när jag var på väg in.
Vi satte oss ner och tog en fika allihopa, fick visa bilder på Adam och berätta lite.
Det är svårt att berätta utan att börja gråta så jag vet inte om de förstod allt men jag hoppas det.
Men det kändes skönt att ha varit inne och hälsat på men konstigt att inget hade förändrats, om ni förstår vad jag menar.
För mig har hela livet ställts på ändan och för dem så har allt bara gått sin gilla gång med bokslut, fakturor och kontoutdrag...
De är iallafall ett toppengäng och det verkar som om de har saknat mig. :-)
6 december 2008
6 december
Gudmor till William???
Det har varit mycket velande fram och tillbaka när jag funderade på den frågan.
I ena sekunden tänkte jag att det kunde vara mysigt men i andra sekunden kände jag mig helt förtvivlad.
Jag är verkligen jättesmickrad av att jag blev tillfrågad.
Men...
Jag klarar helt enkelt inte av att stå framme i kyrkan med nån annans barn i famnen och se glad ut då jag inte alls är glad så jag blev tyvärr tvungen att tacka nej.
Om det hade varit om ett par månader så hade nog svaret blivit annorlunda.
Just nu är allting för färskt för att kunna glädjas åt andras lycka.
Missuppfatta mig rätt, jag är glad för alla mina vänner som precis fått barn men jag klarar inte av att visa det just nu...
Micke har varit deppig idag, han säger inte så mycket men det märks på honom.
Han blir lite extra kramig...
Så jag har försökt ha lite extra koll på honom då jag mår helt okej idag.
Det är tur att vi inte mår dåligt båda två samtidigt.
Det är tur att vi har varandra...
Micke, jag älskar dig!
Det har varit mycket velande fram och tillbaka när jag funderade på den frågan.
I ena sekunden tänkte jag att det kunde vara mysigt men i andra sekunden kände jag mig helt förtvivlad.
Jag är verkligen jättesmickrad av att jag blev tillfrågad.
Men...
Jag klarar helt enkelt inte av att stå framme i kyrkan med nån annans barn i famnen och se glad ut då jag inte alls är glad så jag blev tyvärr tvungen att tacka nej.
Om det hade varit om ett par månader så hade nog svaret blivit annorlunda.
Just nu är allting för färskt för att kunna glädjas åt andras lycka.
Missuppfatta mig rätt, jag är glad för alla mina vänner som precis fått barn men jag klarar inte av att visa det just nu...
Micke har varit deppig idag, han säger inte så mycket men det märks på honom.
Han blir lite extra kramig...
Så jag har försökt ha lite extra koll på honom då jag mår helt okej idag.
Det är tur att vi inte mår dåligt båda två samtidigt.
Det är tur att vi har varandra...
Micke, jag älskar dig!
3 december 2008
3 december
Adam skulle ha blivit 2 månader idag... Så jag åkte till minneslunden och tände ett ljus.
Saknaden i hjärtat gör sig återigen påmind...
Kan det inte bli lättare snart?
2 december 2008
2 december
Jag vill inte vara den personen vars barn har gått bort...
Jag vill vara den personen jag var innan allt det här hände.
Jag vill vara glad och bekymmersfri och skratta högt och glatt...
Varje dag tampas jag med tårarna.
De kommer när som helst, jag kan stå och laga mat och helt plötsligt tänker jag på Adam och då börjar det rinna.
"Tiden läker alla sår"
Det må så vara men just nu känns det ganska så mörkt på den fronten.
För tillfället klarar jag inte ens av att titta på bilder av Adam.
Var hos läkaren igår och fick ett nytt sjukintyg utskrivet, om inte FK bråkar nu så får jag vara hemma året ut.
*suck* Jobba när jag egentligen skulle ha varit mammaledig...
Tänk vad livet kan förändras snabbt!
Jag vill vara den personen jag var innan allt det här hände.
Jag vill vara glad och bekymmersfri och skratta högt och glatt...
Varje dag tampas jag med tårarna.
De kommer när som helst, jag kan stå och laga mat och helt plötsligt tänker jag på Adam och då börjar det rinna.
"Tiden läker alla sår"
Det må så vara men just nu känns det ganska så mörkt på den fronten.
För tillfället klarar jag inte ens av att titta på bilder av Adam.
Var hos läkaren igår och fick ett nytt sjukintyg utskrivet, om inte FK bråkar nu så får jag vara hemma året ut.
*suck* Jobba när jag egentligen skulle ha varit mammaledig...
Tänk vad livet kan förändras snabbt!
29 november 2008
29 november
Jag har inte orkat blogga på ett par dagar.
Begravningen i torsdags var jobbigare än vad jag föreställt mig.
Det kändes okej tills vi kom fram till kyrkan och vi mötte upp min pappa utanför, då brast allt.
Inte blev det bättre av att när vi kommer in i kyrkan så står kistan längst fram.
Den lilla vita kistan med alla dessa stora blommor omkring.
Vårt barn i kistan...
Vill så gärna röra vid honom, säga att jag saknar honom...
Men det enda jag får ur mig är tårar.
Bilder kommer senare när jag orkar titta på dem.
Jag kommer knappt ihåg hur alla blommor såg ut, hade ju lite annat att tänka på, så jag åkte till kyrkogården igår, de lägger nämligen upp alla blommor på en speciell uppsamlingsplats så man kan se dem efteråt. Jättevackra kreationer och mycket fina kort.
På nåt sätt kändes det som ett bra "avslut" att få ha sett dem en gång till.
Sov gott lilla Adam!
Men nu, nu känner jag mig fruktansvärt tom...
Och jag känner mig falsk när jag skrattar, jag är ju egentligen inte glad men ändå skrattar jag...
Jag vet att jag måste börja titta framåt men det är svårt, ingen borde behöva överleva sitt barn.
Det tar alldeles för mycket på krafterna.
Krafter som jag inte har.
Begravningen i torsdags var jobbigare än vad jag föreställt mig.
Det kändes okej tills vi kom fram till kyrkan och vi mötte upp min pappa utanför, då brast allt.
Inte blev det bättre av att när vi kommer in i kyrkan så står kistan längst fram.
Den lilla vita kistan med alla dessa stora blommor omkring.
Vårt barn i kistan...
Vill så gärna röra vid honom, säga att jag saknar honom...
Men det enda jag får ur mig är tårar.
Bilder kommer senare när jag orkar titta på dem.
Jag kommer knappt ihåg hur alla blommor såg ut, hade ju lite annat att tänka på, så jag åkte till kyrkogården igår, de lägger nämligen upp alla blommor på en speciell uppsamlingsplats så man kan se dem efteråt. Jättevackra kreationer och mycket fina kort.
På nåt sätt kändes det som ett bra "avslut" att få ha sett dem en gång till.
Sov gott lilla Adam!
Men nu, nu känner jag mig fruktansvärt tom...
Och jag känner mig falsk när jag skrattar, jag är ju egentligen inte glad men ändå skrattar jag...
Jag vet att jag måste börja titta framåt men det är svårt, ingen borde behöva överleva sitt barn.
Det tar alldeles för mycket på krafterna.
Krafter som jag inte har.
24 november 2008
24 november
Åkte till Karolinska själv för att hämta ut bilder på Adam som kuratorn beställt åt oss.
När Adam gick bort så var det en fotograf där och fotade honom i vaggan .
Jag försöker vara stark men vid såna här tillfällen märker jag att jag inte är det.
Borde nog ha haft nån med mig.
Grät på bussen hela vägen hem med fotona tryckta mot mitt bröst...
Det ser ut som om han bara sover, att han när som helst kommer att öppna sina blåa ögonen.
Jag är så långt nere under ytan just nu, det enda jag kan tänka på är begravningen.
Ja, det är dumt att tänka på den men det är svårt att låta bli.
Jag fasar över att vi ska sitta bredvid kistan där vårt barn ligger.
Han kommer att ligga så nära...
Prästen Ebba var här hos oss ikväll så vi har bestämt det sista.
Nu är allt klart, psalmer, böner och låtar till in och utgång.
Nu är det bara att invänta torsdagen...
21 november 2008
21 november
Åkte till begravningsbyrån för att lämna nallen, köpte då en tidning för att titta i på bussen hemåt. Inte så smart idé...
Det var jättejobbigt att läsa annonsen, tårarna ville inte sluta rinna...
De rinner fortfarande när jag skriver detta inlägg.
Förstår inte hur man går vidare, jag orkar inte höra att jag är stark för det är jag inte.
Man försöker bara hålla god min när man träffar på folk.
Vi har ju inget val...
Livet går vidare hur vi än gör så på nåt sätt så försöker man bara överleva dagen och hoppas på att morgondagen blir lättare.
20 november 2008
20 november
Vi fick klartecken på att Adams annons är med i morgondagens DN.
Så om ni har tillgång till en DN, titta gärna lite extra i den.
Tänk att det börjar närma sig ett avsked.
Om en vecka, 27 november kl 14.00, har vi begravningen i Solna Kyrka.
Det är både en lättnad att få ha begravningen men samtidigt känns det konstigt att nu är det verkligen verklighet, Adam har lämnat oss.
Längtar tills vi får ses igen...
Så om ni har tillgång till en DN, titta gärna lite extra i den.
Tänk att det börjar närma sig ett avsked.
Om en vecka, 27 november kl 14.00, har vi begravningen i Solna Kyrka.
Det är både en lättnad att få ha begravningen men samtidigt känns det konstigt att nu är det verkligen verklighet, Adam har lämnat oss.
Längtar tills vi får ses igen...
19 november 2008
19 november - del 2
Hittade en nalle till Adam idag. Satte på honom en blå rosett och gravid-smycket jag burit sen vecka 12. Den ska sitta på Adams kista på begravningen å sen tänker jag ta med mig den hem...
19 november
Jag är starkare än jag trodde!
Trodde att jag skulle gråta hela tiden när Lotta och William var här men det gick faktist jättebra.
William är jättesöt och ett litet charmtroll.
Självklart kan jag inte låta bli att tänka att jag är jäkligt avundsjuk och att livet är bra orättvist!!!
Jag är inte speciellt duktig med barn men jag tror att jag skulle bli en bra mamma.
Hoppas jag får chansen att visa det snart...
Gudmor eller inte, det är den stora frågan för idag. Har inget svar på det än...
18 november 2008
18 november - del 2
Det gick bättre idag än vad jag hade trott att det skulle göra...
Men sen så var jag inte själv heller. :-)
Åkte nämligen hem till Lotta i Upplands Väsby och fikade istället.
Vi har alla våra problem och jag tycker att det är skönt att höra på nån annans så jag slipper tänka på hur jag själv mår...
Så det blev ingen nalle idag, får göra ett nytt försök imorgon.
För en nalle ska han få!
Tänk att det är en månad sen Adam lämnade oss.
Jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så snabbt.
Det ska bli skönt när begravningen är över, då kanske vi kan titta lite framåt istället och börja göra upp nya livsplaner.
Än så länge så känns allt ganska bäckmörkt och man har svårt att se att man nånsin kommer att bli lycklig igen...
Jag försöker utsätta mig för prövningar varje vecka för att kunna känna att allt går framåt i sörjarbetet och imorrn är det dax för en ny.
Lotta, min kollega, ska komma över till mig med sin son William.
William är två veckor äldre än Adam (om Adam funnits kvar vill säga) så det kommer att kännas ganska så jobbigt...
Hon får uppleva allt som jag hade sett fram emot...
Lotta har även bett mig vara gudmor på Williams dop i mitten av december, jag är jättesmickrad men har ändå svårt att tacka ja på en gång.
Adams begravning är den 27 november så det skulle bara vara två veckor mellan begravning och dop och jag vet inte om jag klarar av det...
Hur vet man hur mycket man orkar???
Men sen så var jag inte själv heller. :-)
Åkte nämligen hem till Lotta i Upplands Väsby och fikade istället.
Vi har alla våra problem och jag tycker att det är skönt att höra på nån annans så jag slipper tänka på hur jag själv mår...
Så det blev ingen nalle idag, får göra ett nytt försök imorgon.
För en nalle ska han få!
Tänk att det är en månad sen Adam lämnade oss.
Jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så snabbt.
Det ska bli skönt när begravningen är över, då kanske vi kan titta lite framåt istället och börja göra upp nya livsplaner.
Än så länge så känns allt ganska bäckmörkt och man har svårt att se att man nånsin kommer att bli lycklig igen...
Jag försöker utsätta mig för prövningar varje vecka för att kunna känna att allt går framåt i sörjarbetet och imorrn är det dax för en ny.
Lotta, min kollega, ska komma över till mig med sin son William.
William är två veckor äldre än Adam (om Adam funnits kvar vill säga) så det kommer att kännas ganska så jobbigt...
Hon får uppleva allt som jag hade sett fram emot...
Lotta har även bett mig vara gudmor på Williams dop i mitten av december, jag är jättesmickrad men har ändå svårt att tacka ja på en gång.
Adams begravning är den 27 november så det skulle bara vara två veckor mellan begravning och dop och jag vet inte om jag klarar av det...
Hur vet man hur mycket man orkar???
18 november
Tisdag morgon...
ensam hemma då Micke ska jobba heldag idag...
Har ont i magen då jag inte gillar att vara själv.
Men jag har bestämt att jag ska ta mig ner på stan och leta efter en nalle till Adams begravning.
Begravningsbyrån vill ha den senast fredag om den ska vara med på kistan...
ensam hemma då Micke ska jobba heldag idag...
Har ont i magen då jag inte gillar att vara själv.
Men jag har bestämt att jag ska ta mig ner på stan och leta efter en nalle till Adams begravning.
Begravningsbyrån vill ha den senast fredag om den ska vara med på kistan...
13 november 2008
13 november
Snart ska vi till begravningsbyrån. Jag ser inte fram emot det mötet...
Jag hoppas bara att jag kan ta mig igenom mötet utan att börja gråta.
Det svider i hjärtat så fort vi pratar om Adam och tårar har en tendens att börja rinna...
När ska det sluta vara så???
Efter det så åker vi med racerfart till Mickes föräldrar på landet, Vätö strax utanför Norrtälje.
Det ska bli skönt att få lite miljöombyte och bli lite ompysslad.
Så om jag inte bloggar på ett par dagar så är det för att jag är där, vi kommer hem på måndag så då fortsätter jag att skriva av mig...
Jag hoppas bara att jag kan ta mig igenom mötet utan att börja gråta.
Det svider i hjärtat så fort vi pratar om Adam och tårar har en tendens att börja rinna...
När ska det sluta vara så???
Efter det så åker vi med racerfart till Mickes föräldrar på landet, Vätö strax utanför Norrtälje.
Det ska bli skönt att få lite miljöombyte och bli lite ompysslad.
Så om jag inte bloggar på ett par dagar så är det för att jag är där, vi kommer hem på måndag så då fortsätter jag att skriva av mig...
11 november 2008
11 november - del 2
Jag och Micke har varit och träffat Adams sköterskor från Danderyd, Jenny till vänster och Elisabet till höger. Det var dom som tog hand om Adam när vi inte var där så de hade en speciell anknytning till honom.
Det var mysigt att få träffa nån som kände honom.
Att få höra deras historier om Adam, hur de märkte hans personlighet fast han var så liten, att han var envis och stark och sa ifrån när nåt inte var bra.
Jag är så glad att jag fick så många bra dagar med Adam men samtidigt väldigt ledsen över att han inte är kvar...
Det är svårt att balansera de två känslorna.
11 november
Jag känner mig fruktansvärt nere...
Var precis ute och gick en timme för att rensa tankarna lite men det gick inte så bra.
Grät mig igenom hela promenaden.
Jag vill så gärna ha min Adam, min fantastiske son som ingen kommer att få lära känna.
Aldrig mer får vi titta på honom, krama, busa, skratta, aldrig få höra hans röst...
Att alltid få undra hur hans personlighet skulle ha blivit...
Vad gör man när allt känns så meningslöst?
Var precis ute och gick en timme för att rensa tankarna lite men det gick inte så bra.
Grät mig igenom hela promenaden.
Jag vill så gärna ha min Adam, min fantastiske son som ingen kommer att få lära känna.
Aldrig mer får vi titta på honom, krama, busa, skratta, aldrig få höra hans röst...
Att alltid få undra hur hans personlighet skulle ha blivit...
Vad gör man när allt känns så meningslöst?
10 november 2008
10 november
Det har varit en ganska så hektiskt dag idag så jag är helt slut.
Det är konstigt att man inte orkar lika mycket som förr...
Först så sov jag superdåligt i natt, hade svårt att koppla bort tankarna på Adam och låg mest å grät istället för att sova.
Sen skulle Micke upp tidigt för han hade bestämt att åka till jobbet och jobba några timmar. Självklart fick jag svårt att somna om så jag gick upp jag oxå.
Hade sen återbesök på Danderyd pga snittet.
Jag kom en kvart för tidigt och träffade på en gång en utav barnmorskorna som tog hand om mig sist jag var där när jag läkte fostervatten, hon hade läst min journal och såg väl på mig att jag inte mådde så bra så istället för att jag skulle behöva sitta ute i det vanliga väntrummet bland alla gravida så fick jag sätta mig i läkarens rum tills hon var kom.
De sa även att när jag blir gravid igen så kan jag ringa dit och boka tid, de har en specialistmödravård där jag kan få extra uppmärksamhet och det kändes jättetryggt att veta.
I övrigt så såg alla prover bra ut, ärret läks fint.
Det trista är att jag får inte träna magen, måste vänta i minst en månad till... *suck*
I-landsproblemet gjorde sig påmint igen. Förbannade jeans!
Efter besöket på Danderyd åkte jag till Gärdet för att träffa Tania och Marie för en lunch.
Det är alltid jobbigt att träffa nån för första gången...
Man försöker vara stark för det är jobbigt att börja gråta när man är ute bland folk.
Men i det stora hela så kändes det bra att ha det gjort och det är skönt att man har bra chefer när en sån här sak händer.
I övrigt så har det känts bra att ha saker att göra idag när Micke varit på jobbet, imorgon blir en utmaning... Då är jag själv hela förmiddagen...
Det är konstigt att man inte orkar lika mycket som förr...
Först så sov jag superdåligt i natt, hade svårt att koppla bort tankarna på Adam och låg mest å grät istället för att sova.
Sen skulle Micke upp tidigt för han hade bestämt att åka till jobbet och jobba några timmar. Självklart fick jag svårt att somna om så jag gick upp jag oxå.
Hade sen återbesök på Danderyd pga snittet.
Jag kom en kvart för tidigt och träffade på en gång en utav barnmorskorna som tog hand om mig sist jag var där när jag läkte fostervatten, hon hade läst min journal och såg väl på mig att jag inte mådde så bra så istället för att jag skulle behöva sitta ute i det vanliga väntrummet bland alla gravida så fick jag sätta mig i läkarens rum tills hon var kom.
De sa även att när jag blir gravid igen så kan jag ringa dit och boka tid, de har en specialistmödravård där jag kan få extra uppmärksamhet och det kändes jättetryggt att veta.
I övrigt så såg alla prover bra ut, ärret läks fint.
Det trista är att jag får inte träna magen, måste vänta i minst en månad till... *suck*
I-landsproblemet gjorde sig påmint igen. Förbannade jeans!
Efter besöket på Danderyd åkte jag till Gärdet för att träffa Tania och Marie för en lunch.
Det är alltid jobbigt att träffa nån för första gången...
Man försöker vara stark för det är jobbigt att börja gråta när man är ute bland folk.
Men i det stora hela så kändes det bra att ha det gjort och det är skönt att man har bra chefer när en sån här sak händer.
I övrigt så har det känts bra att ha saker att göra idag när Micke varit på jobbet, imorgon blir en utmaning... Då är jag själv hela förmiddagen...
9 november 2008
9 november
Jag trodde verkligen att allt började bli bättre...
Har haft två bra dagar efter varann, både fredag och lördag har känts som "mitt tidigare liv". Sov t o m jättebra natten mellan fredag och lördag utan mardrömmar. Det kan oxå bero på att jag och Micke delade på en flaska Champagne ifredags. :-)
Men idag slog det till igen. Jag har återigen fallit ner i det stora mörka hålet och det finns inget/ingen som kan hjälpa mig upp. En bit av mitt hjärta är borta för alltid.
Jag saknar Adam något fruktansvärt och tårarna vill inte sluta falla...
Det är konstigt att man kan sakna nån så fruktansvärt mycket fast man bara har känt den personen i två veckor.
Jag vill verkligen inte må såhär! Undvika vänner, att inte orka göra nåt, panikångesten när man väl orkar sig ut, det är verkligen påfrestande.
Vi var uppe vid minneslunden idag med Mickes föräldrar och då slog det mig ganska hårt att om tre veckor ska vi begrava honom och det är hit vi kommer att gå när vi ska "fira" Adam.
Han får inga födelsedagar med födelsedagstårta och presenter, inga julklappar... utan vi får gå hit och tända ett ljus för honom istället...
Det är verkligen inte rättvist!!!
Vi som så gärna vill ha barn, jag som var så lycklig för bara 1 ½ månad sen, hur kunde allt gå så snett?
Har haft två bra dagar efter varann, både fredag och lördag har känts som "mitt tidigare liv". Sov t o m jättebra natten mellan fredag och lördag utan mardrömmar. Det kan oxå bero på att jag och Micke delade på en flaska Champagne ifredags. :-)
Men idag slog det till igen. Jag har återigen fallit ner i det stora mörka hålet och det finns inget/ingen som kan hjälpa mig upp. En bit av mitt hjärta är borta för alltid.
Jag saknar Adam något fruktansvärt och tårarna vill inte sluta falla...
Det är konstigt att man kan sakna nån så fruktansvärt mycket fast man bara har känt den personen i två veckor.
Jag vill verkligen inte må såhär! Undvika vänner, att inte orka göra nåt, panikångesten när man väl orkar sig ut, det är verkligen påfrestande.
Vi var uppe vid minneslunden idag med Mickes föräldrar och då slog det mig ganska hårt att om tre veckor ska vi begrava honom och det är hit vi kommer att gå när vi ska "fira" Adam.
Han får inga födelsedagar med födelsedagstårta och presenter, inga julklappar... utan vi får gå hit och tända ett ljus för honom istället...
Det är verkligen inte rättvist!!!
Vi som så gärna vill ha barn, jag som var så lycklig för bara 1 ½ månad sen, hur kunde allt gå så snett?
7 november 2008
7 november
Igår var en bra dag. Jag kunde prata med begravningsbyrån i telefonen utan att börja gråta.
Och prata med kuratorn Katarina utan tårar, visst dom dök upp i ögonvrårna hela tiden men det var ingen som föll ner.
Natten däremot var värre, jag har väldigt mycket mardrömmar.
Inatt drömde jag att vi hade begravning och efter halva begravningen kom jag på att vi inte hade fotat nåt, vaknade upp med ett ryck och en enorm panikkänsla... Hur fasiken kunde vi glömma bort att fota???
Och så är det en återkommande mardröm som kommer varje natt:
Jag har Adam i famnen och försöker springa ifrån nåt/någon men det går inte...
Inte nog med att man har alla dessa mardrömmar, dessutom har ett I-landsproblem uppstått.
Jag kan inte få på mig mina jeans!!!
Om jag hade fått behålla Adam så hade jag aldrig klagat men nu har man ett stort ärr vid bikinilinjen, inget barn och kan inte få på sig jeansen....
Kan det finnas ett värre I-landsproblem? :-)
Fast jag har det tungt just nu så vill jag skänka en tanke till min goda vän Susanne som har det svårt. Jag hoppas verkligen att Tomas blir bättre snart.
Ingen ska behöva mista den man älskar!
Och prata med kuratorn Katarina utan tårar, visst dom dök upp i ögonvrårna hela tiden men det var ingen som föll ner.
Natten däremot var värre, jag har väldigt mycket mardrömmar.
Inatt drömde jag att vi hade begravning och efter halva begravningen kom jag på att vi inte hade fotat nåt, vaknade upp med ett ryck och en enorm panikkänsla... Hur fasiken kunde vi glömma bort att fota???
Och så är det en återkommande mardröm som kommer varje natt:
Jag har Adam i famnen och försöker springa ifrån nåt/någon men det går inte...
Inte nog med att man har alla dessa mardrömmar, dessutom har ett I-landsproblem uppstått.
Jag kan inte få på mig mina jeans!!!
Om jag hade fått behålla Adam så hade jag aldrig klagat men nu har man ett stort ärr vid bikinilinjen, inget barn och kan inte få på sig jeansen....
Kan det finnas ett värre I-landsproblem? :-)
Fast jag har det tungt just nu så vill jag skänka en tanke till min goda vän Susanne som har det svårt. Jag hoppas verkligen att Tomas blir bättre snart.
Ingen ska behöva mista den man älskar!
5 november 2008
5 november
Jag har inte skrivit på ett par dagar...
Jag har så många jobbiga tankar för tillfället att jag inte riktigt vill sätta dem på pränt.
Idag har varit både en bra dag och en jobbig dag.
Det som varit bra har varit att jag har träffat Ulle och Ludvig.
Trodde först att det skulle vara jobbigt att träffa ett litet barn men Ludde är snart ett år så han räknas inte som spädbarn längre.
Det gick över förväntan men jag måste medge att efter de hade gått så kurade jag ihop mig i Mickes famn och grät lite och önskade att jag oxå hade ett litet busfrö...
Micke bara kramade om mig hårdare och sa att snart så har vi det.. igen...
Det är bra att han är positiv för oss båda!
Sen på kvällen så kom prästen Ebba hem till oss och diskuterade begravningen.
Våra föräldrar var där för att ge oss stöd och det är vi tacksamma för.
Vi orkar/klarar helt enkelt inte av att ta alla beslut själva.
Men det vi kommit fram till ikväll är att begravningen kommer att ske i Solna kyrka, det är en gammal kyrka från 1100-talet i sten, och vi vill gärna ha minneslunden på Norra kyrkogården, då vi inte gillade barnlunden och den vanliga minneslunden på Solna kyrkogård.
Prästen skulle kolla när kyrkan är ledig och förhoppningsvis blir det onsdag eller torsdag sista veckan i november.
Nu ska vi börja fundera på psalmer och sånger vi vill ska spelas.
Och såklart vilka vi ska bjuda, tror nog inte att vi orkar bjuda alla vi känner utan det blir mest familjen. Det är tufft nog att genomföra detta...
Vill så gärna att begravningen ska vara över, att tänka på att Adam ligger själv hos patologen får mitt hjärta att brista...
jag vet att det bara är hans kropp som ligger där, hans själ är uppe hos änglarna, eller som Ulle har sagt till Lova: Han har blivit en stjärna på himlen.
Jag har så många jobbiga tankar för tillfället att jag inte riktigt vill sätta dem på pränt.
Idag har varit både en bra dag och en jobbig dag.
Det som varit bra har varit att jag har träffat Ulle och Ludvig.
Trodde först att det skulle vara jobbigt att träffa ett litet barn men Ludde är snart ett år så han räknas inte som spädbarn längre.
Det gick över förväntan men jag måste medge att efter de hade gått så kurade jag ihop mig i Mickes famn och grät lite och önskade att jag oxå hade ett litet busfrö...
Micke bara kramade om mig hårdare och sa att snart så har vi det.. igen...
Det är bra att han är positiv för oss båda!
Sen på kvällen så kom prästen Ebba hem till oss och diskuterade begravningen.
Våra föräldrar var där för att ge oss stöd och det är vi tacksamma för.
Vi orkar/klarar helt enkelt inte av att ta alla beslut själva.
Men det vi kommit fram till ikväll är att begravningen kommer att ske i Solna kyrka, det är en gammal kyrka från 1100-talet i sten, och vi vill gärna ha minneslunden på Norra kyrkogården, då vi inte gillade barnlunden och den vanliga minneslunden på Solna kyrkogård.
Prästen skulle kolla när kyrkan är ledig och förhoppningsvis blir det onsdag eller torsdag sista veckan i november.
Nu ska vi börja fundera på psalmer och sånger vi vill ska spelas.
Och såklart vilka vi ska bjuda, tror nog inte att vi orkar bjuda alla vi känner utan det blir mest familjen. Det är tufft nog att genomföra detta...
Vill så gärna att begravningen ska vara över, att tänka på att Adam ligger själv hos patologen får mitt hjärta att brista...
jag vet att det bara är hans kropp som ligger där, hans själ är uppe hos änglarna, eller som Ulle har sagt till Lova: Han har blivit en stjärna på himlen.
2 november 2008
2 November
Tänk att sorg aldrig blir lättare...
Vissa dagar orkar man knappt ta sig ur sängen, jag sover så himla mycket men orkar ingenting iallafall. Vet inte om jag har fått lite ångest oxå, var nere och handlade på Hemköp och när jag stått i kö i nån minut känner jag att jag måste ut därifrån, jag börjar småsvettas och mina ben orkar knappt hålla mig uppe.
Tur att det var söndag och kassörskan snabb...
Väl hemma i tryggheten finns Micke!
Det är tur att han finns, skulle inte klara mig utan honom, han är verkligen min klippa.
Hoppas bara han orkar hålla oss båda uppe tills jag mår bättre.
I övrigt så känner jag mig ganska så tom inombords och har svårt att beskriva mina känslor idag. Det enda jag kan tänka på är att bli gravid igen...
Vissa dagar orkar man knappt ta sig ur sängen, jag sover så himla mycket men orkar ingenting iallafall. Vet inte om jag har fått lite ångest oxå, var nere och handlade på Hemköp och när jag stått i kö i nån minut känner jag att jag måste ut därifrån, jag börjar småsvettas och mina ben orkar knappt hålla mig uppe.
Tur att det var söndag och kassörskan snabb...
Väl hemma i tryggheten finns Micke!
Det är tur att han finns, skulle inte klara mig utan honom, han är verkligen min klippa.
Hoppas bara han orkar hålla oss båda uppe tills jag mår bättre.
I övrigt så känner jag mig ganska så tom inombords och har svårt att beskriva mina känslor idag. Det enda jag kan tänka på är att bli gravid igen...
31 oktober 2008
31 oktober
Nu har jag haft två dagar i sträck som varit jobbiga...
I onsdags fick vi brev hem där det stod " Till Dödsbo Adam Otter" och ja, ni kan ju föreställa er hur man känner sig då. Allt blir så påtagligt...
Och igår var vi hos kuratorn, det är visserligen skönt att få prata av sig men... alltid ett men...
Vi pratade om hur vi vill bli bemötta på jobbet, när vi nu ska tillbaka dit.
Micke har planer på att börja jobba halvtid hemifrån och det är jag glad för, att han kan jobba hemifrån för jag vet inte om jag orkar vara själv en dag, även om det bara är ett par timmar, inte än iallafall.
För min del så orkar jag knappt tänka på att gå tillbaka till jobbet, bara tanken gör att jag börjar gråta. Just nu förstår jag inte hur man nånsin ska kunna bete sig som vanligt.
I onsdags fick vi brev hem där det stod " Till Dödsbo Adam Otter" och ja, ni kan ju föreställa er hur man känner sig då. Allt blir så påtagligt...
Och igår var vi hos kuratorn, det är visserligen skönt att få prata av sig men... alltid ett men...
Vi pratade om hur vi vill bli bemötta på jobbet, när vi nu ska tillbaka dit.
Micke har planer på att börja jobba halvtid hemifrån och det är jag glad för, att han kan jobba hemifrån för jag vet inte om jag orkar vara själv en dag, även om det bara är ett par timmar, inte än iallafall.
För min del så orkar jag knappt tänka på att gå tillbaka till jobbet, bara tanken gör att jag börjar gråta. Just nu förstår jag inte hur man nånsin ska kunna bete sig som vanligt.
28 oktober 2008
28 oktober
Det är konstigt egentligen att dagarna går... Fast nån har blivit en ängel så går tiden som vanligt. Vi har inte gjort nånting idag och nu är det kväll. Jag förstår inte hur vi har fått tiden att gå...
Men det som känns positivt idag är att jag har inte gråtit nåt.
Jag har tänkt på Adam en hel del men jag har inte tänkt på de sista timmarna utan bara på de stunder då vi hade det mysigt. När jag kom dit på mornarna och ställde mig vid kuvösen och pratade, hur jag kunde se att han reagerade på min röst. Ibland såg det till och med ut som om han log mot mig...
Så det har i det stora hela varit en bra dag idag och jag hoppas att jag får fler såna här dagar.
Men det som känns positivt idag är att jag har inte gråtit nåt.
Jag har tänkt på Adam en hel del men jag har inte tänkt på de sista timmarna utan bara på de stunder då vi hade det mysigt. När jag kom dit på mornarna och ställde mig vid kuvösen och pratade, hur jag kunde se att han reagerade på min röst. Ibland såg det till och med ut som om han log mot mig...
Så det har i det stora hela varit en bra dag idag och jag hoppas att jag får fler såna här dagar.
26 oktober 2008
26 oktober
Åhh va roligt vi har haft det idag! (ja jag är sarkastisk...)
Vi har kollat in Solna Kyrkogård tillsammans med mina föräldrar.
Det var jättejobbigt men nånting som måste göras så vi kan gå vidare.
Hur som helst så har vi bestämt oss för minneslund, ingen grav.
Vi tycker inte att ett spädbarn ska ligga i en grav...
Så vi ville kolla in Solnas minneslundar och kyrka och jag tror att vi har hittat nåt som kändes okej.
Imorrn ska vi ringa prästen igen och boka in ett nytt möte, den här gången ska våra föräldrar vara med. Vi kommer behöva deras hjälp under den här resan...
Det är så många saker som måste bestämmas innan vi kan begrava Adam men nu har vi iallafall bestämt minneslund och kyrka för begravningen. Datum är väl nästa steg.
Jag känner att jag vill ha begravningen inom en snar framtid, jag tror att det är lättare att gå vidare om vi har fixat allt det praktiska. Nu går man med det hängande över sig.
Det är svårt att ge uttryck för vad man känner och hur man mår...
Men man kan väl sammanfatta att den första veckan har jag mest gråtit och undrat hur man går vidare, hur man ska kunna lägga bakom sig att man har fött och förlorat en son, jag som alltid varit en väldigt positiv tjej vet inte riktigt hur jag ska bete mig längre. Om jag skrattar, blir Adam ledsen då? Eller kommer omgivningen tycka att jag verkar kall?
Idag har jag iallafall pratat med den första utomstående personen förutom familjen i telefon sen det här hände.
Ulle, min allra bästa vän sen långt tillbaka, ringde och jag klarade av att svara.
Det var tufft och första delen utav samtalet var mest bara gråt från oss båda. Men det var skönt att få prata med henne och jag hoppas att vi kan ses snart.
Vi har kollat in Solna Kyrkogård tillsammans med mina föräldrar.
Det var jättejobbigt men nånting som måste göras så vi kan gå vidare.
Hur som helst så har vi bestämt oss för minneslund, ingen grav.
Vi tycker inte att ett spädbarn ska ligga i en grav...
Så vi ville kolla in Solnas minneslundar och kyrka och jag tror att vi har hittat nåt som kändes okej.
Imorrn ska vi ringa prästen igen och boka in ett nytt möte, den här gången ska våra föräldrar vara med. Vi kommer behöva deras hjälp under den här resan...
Det är så många saker som måste bestämmas innan vi kan begrava Adam men nu har vi iallafall bestämt minneslund och kyrka för begravningen. Datum är väl nästa steg.
Jag känner att jag vill ha begravningen inom en snar framtid, jag tror att det är lättare att gå vidare om vi har fixat allt det praktiska. Nu går man med det hängande över sig.
Det är svårt att ge uttryck för vad man känner och hur man mår...
Men man kan väl sammanfatta att den första veckan har jag mest gråtit och undrat hur man går vidare, hur man ska kunna lägga bakom sig att man har fött och förlorat en son, jag som alltid varit en väldigt positiv tjej vet inte riktigt hur jag ska bete mig längre. Om jag skrattar, blir Adam ledsen då? Eller kommer omgivningen tycka att jag verkar kall?
Idag har jag iallafall pratat med den första utomstående personen förutom familjen i telefon sen det här hände.
Ulle, min allra bästa vän sen långt tillbaka, ringde och jag klarade av att svara.
Det var tufft och första delen utav samtalet var mest bara gråt från oss båda. Men det var skönt att få prata med henne och jag hoppas att vi kan ses snart.
24 oktober 2008
24 Oktober
Idag är en jobbig dag...
Det är en vecka sen Adam lämnade oss och jag har lite svårt att greppa att jag har haft en son... Ibland undrar jag om hela graviditeten var en dröm, att jag aldrig var gravid och fick en son. Men sen så tittar jag ner på min mage och ser det färska ärret som ännu inte riktigt har läkt och minns att jag faktist är förälder. Jag är förälder till en underbar son som inte finns kvar hos mig och jag tycker att allt är orättvist...
Vi har idag haft första mötet med prästen, tyvärr fick vi inte kvinnan som döpte Adam då hon är diakon och inte präst men det ska nog gå bra ändå.
Man har aldrig tänkt på hur man vill utforma en begravning för man trodde inte att man skulle behöva göra det, det kändes närmare att tänka på ett dop eller bröllop.
Men nu är vi här och ska bestämma kyrka eller kapell, kista eller kremering, begravning eller minneslund, sånger och allt annat skit som ska bestämmas. Det är inte roligt för fem öre och jag önskar att vi slapp.
Det är en vecka sen Adam lämnade oss och jag har lite svårt att greppa att jag har haft en son... Ibland undrar jag om hela graviditeten var en dröm, att jag aldrig var gravid och fick en son. Men sen så tittar jag ner på min mage och ser det färska ärret som ännu inte riktigt har läkt och minns att jag faktist är förälder. Jag är förälder till en underbar son som inte finns kvar hos mig och jag tycker att allt är orättvist...
Vi har idag haft första mötet med prästen, tyvärr fick vi inte kvinnan som döpte Adam då hon är diakon och inte präst men det ska nog gå bra ändå.
Man har aldrig tänkt på hur man vill utforma en begravning för man trodde inte att man skulle behöva göra det, det kändes närmare att tänka på ett dop eller bröllop.
Men nu är vi här och ska bestämma kyrka eller kapell, kista eller kremering, begravning eller minneslund, sånger och allt annat skit som ska bestämmas. Det är inte roligt för fem öre och jag önskar att vi slapp.
23 oktober 2008
23 Oktober
Först och främst vill jag och Micke tacka alla som har ringt/sms-at/mailat/skickat brev/skickat blommor, även om vi inte har svarat så är vi tacksamma att vi har såna härliga vänner som bryr sig... Nån dag så lovar vi att svara, vi har bara några hinder att komma över först.
Idag har vi varit hos kuratorn Katarina på Danderyds sjukhus. Dels hjälper hon oss med allt det praktiska som vi inte själva orkar ta tag i såsom föräldrapenning, försäkringar, faderskapspapper men vi pratar även mycket om hur vi mår och känner.
Det är mycket som rör sig i huvudet på oss båda, i mitt huvud är det mycket skuld och saknad.
Jag har dåligt samvete för jag borde ha spenderat mer tid hos Adam när han mådde bra.
Jag skulle ha tagit mer foton på oss tillsammans. Nu har jag mest bilder från Karolinska och det är egentligen inte så jag vill minnas honom. Jag vill minnas Adam som en liten rumpnisse, som på bilden ovan, innan han fick en massa kortison som gjorde att hela han svällde upp...
Jag saknar alla planer vi hade gjort upp för oss, allt vi skulle hitta på tillsammans som en familj.
Och jag saknar Adam något fruktansvärt.
Idag har vi varit hos kuratorn Katarina på Danderyds sjukhus. Dels hjälper hon oss med allt det praktiska som vi inte själva orkar ta tag i såsom föräldrapenning, försäkringar, faderskapspapper men vi pratar även mycket om hur vi mår och känner.
Det är mycket som rör sig i huvudet på oss båda, i mitt huvud är det mycket skuld och saknad.
Jag har dåligt samvete för jag borde ha spenderat mer tid hos Adam när han mådde bra.
Jag skulle ha tagit mer foton på oss tillsammans. Nu har jag mest bilder från Karolinska och det är egentligen inte så jag vill minnas honom. Jag vill minnas Adam som en liten rumpnisse, som på bilden ovan, innan han fick en massa kortison som gjorde att hela han svällde upp...
Jag saknar alla planer vi hade gjort upp för oss, allt vi skulle hitta på tillsammans som en familj.
Och jag saknar Adam något fruktansvärt.
...jag saknar min son...
22 oktober 2008
Adams sjukdom
Vi vet att läkarna gjorde allt de kunde för att Adam skulle få en chans...Adam fick en bakterie i tarmarna som heter Nek, oftast försvinner den utav sig självt men nu gjorde den inte det... Adams tarmar satt inte fast som de skulle, de hade vridit sig och på så sätt fick han Nek.
Men som sagt, läkarna gjorde verkligen allt. Tack Charlotte och P-J!
Vi fick testa en ny metod som inte är så beprövad men väl värt ett försök, man skickar in patienten i en tryckkammare för att på så sätt syresätta tarmarna och då kan man se vilka delar av tarmen som går att rädda.
På bilden håller de på att installera lilla Adam i tryckkammaren, där skulle han vara i 100 minuter tillsammans med läkare och sjuksköterskor.
Tyvärr så var Adams tarm inte så frisk som man hade hoppats på så det fanns inte så mycket att rädda...
20 oktober 2008
Adams vackra hår
Det har gått tre dagar sen Adam lämnade oss...
Kommer aldrig glömma när han somnade in i min famn.
Det är svårt att tänka på de 11 bra dagar som vi fick ihop nu när man är så ledsen,
när jag fick hålla honom i famnen och känna hans värme.
Det är svårt att förstå hur man ska kunna gå vidare när ens barn har dött.
Älskade lilla Adam, du var så efterlängtad...
Varför fick vi bara ha dig till låns???
19 oktober 2008
Adam
Var inte ledsen lilla mamma jag var tvungen att gå. Den dagen hände det och då, orkade inte mitt hjärta slå.
Älskade pappa mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra, när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta och ni hör min röst.
Jag finns inte bland er men jag finns ändå.
Jag hör era böner och jag älskar er så.
18 oktober 2008
Karolinska sjukhuset
Fredagen den 17 oktober runt halv ett beslutas det att Adam ska lämna oss. Han är nu ett underbart änglabarn som vi alltid kommer att sakna...
Vet inte hur vi ska gå vidare...
Karolinska sjukhuset
Vi har blivit skickade till Karolinska för Proppen mår inte bra...Läkarna finner att Proppen fått en infektion så de råder oss att ha ett dop snarast.
Vi bestämmer oss för namnet Adam och våra föräldrar skyndar sig till sjukhuset för att vara med...
11 oktober 2008
Danderyds sjukhus
Idag har vi varit med och vägt och tvättat honom, han har nu gått upp till 957g. Vikken kille!
8 oktober 2008
Danderyds sjukhus
Första bilden på familjen!(Vi får dock inte använda blixt eftersom han är så känslig så bilden är lite suddig...)
4 oktober 2008
Danderyds sjukhus
En jobbig natt, 13 veckor för tidigt och akut kejsarsnitt. Han är så liten... Vägde bara 895g när han kom ut.
30 september 2008
Danderyds sjukhus
Jaha vad ska man säga?! I fredags började problemen å nu är jag beordrad sängläge i minst 6 veckor på sjukhuset... Ska aldrig mer säga att jag mår fantastiskt...
20 september 2008
25 augusti 2008
13 augusti 2008
31 juli 2008
23 juli 2008
16 juli 2008
1 juli 2008
15 juni 2008
8 juni 2008
25 maj 2008
3 maj 2008
20 april 2008
Middag i Södertälje
...eller rättare sagt så är vi mellan Järna å Hölö, hemma hos Malin. Här är en glad liten Ludde i solen!
14 april 2008
5 april 2008
23 mars 2008
21 mars 2008
14 mars 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
